Att sätta mål…

Tisdag. En ledig dag spenderad på sämsta sätt: tvättade, fastnade framför datorn, köpte pizza, åt pizza och drack cola, tittade på en film, funderade på att göra något produktivt, något viktigt.  Problemet är bara det att jag inte har något viktigt att göra, inget jag kan göra är viktigt. Allt är oväsentligt och obsolet. Mina lediga dagar brukar vara meningslösa, eftersom jag jobbar så mycket som jag gör så orkar jag inte med mycket annat än det meningslösa handlingar jag tvingar mig själv göra om och om igen.

Jag har länge försökt skriva noveller, dikter och manus. Alltid slutar det på samma sätt; något viktigare kommer i vägen och det ledar alltid till att jag tappar inspirationen.

Som en blixt från klar himmel träffar det mig från stund till stund. Inspirationen varar aldrig länge och den inspirerar mig alltid till olika ändamål. Jag kan inte ens räkna alla påbörjade skrifter som gömmer sig i det svarta hålet som är min hårdisk.

En novell som överlevt längre än många andra är dock ”Question”. En engelsknovell som jag påbörjade för ett bra tag sedan, och som jag sedan plockat upp och fortsatt på sporadiskt. Det intressanta med just denna novell är att till skillnad från det flesta andra skrifter jag börjat på så har den aldrig haft ett slut i mitt sinne. Inte heller har den haft en logisk ordning. Jag får reda på mer av historien varje gång jag sätter mig och skriver, det är som att den spelas upp framför mig, ibland är det spännande att sätta sig och skriva, det är precis som att jag inte vet vad som kommer att stå förens jag läst igen det jag skrivit själv. Trotts detta är jag enormt självkritisk och har utan tvekan raderat tiotals sidor som jag skrivit eftersom jag inte tycker att det passar in eller för att det inte spelat någon roll.

Mitt problem. Rättelse ett av mina problem är att jag måste lära mig sätta mål, utan mål har man inget att uppnå och har man inget att uppnå. Ja då inser man snart att man inte är annat än en åskådare.

Nya mål:

-börja springa (springa av alla pizzor samt känna mig aktiv och att fysiskt gå i mål)

- skriva på Question varje kväll (om så bara en mening).

Jaha, antar att det var allt för mig denna tisdag kväll…

hare gött! 
 

    

Att sluta tänka

Ett av mina största problem är att jag tänker alldeles för mycket, jag kom underfund med det nyss. Faktum är att jag kom fram till detta när en kompis till mig beskrev sig själv på samma sätt. Jag menar titta på mig nu här sitter jag och tänker på varje ord jag skriver. Jag måste lära mig att släppa taget av alla mina tankar, de krånglar alltid till allting. Överanalysera saker och ting, speciellt känslor.

Jag hade nyligen en tjej på gång, eller kanske inte, det är det jag inte vet. Om hon var på gång eller inte menar jag. Att det alltid ska vara ett sådant drama när det kommer till det motsatta könet. Jag träffade henne första gången för typ ett år sedan, vid detta tillfälle hade hon pojkvän och jag tänkte inte så mycket mer på saken. Men nyligen fick jag höra att de hade gjort slut, det tändes en gnista av hopp inuti mig. Kanske var hon ett kanske. Vi hördes av några gånger och det snackades en del om att vi skulle träffas hemma hos mig och umgås; ni vet catch up.  

När vi väl hade bokat så kom de dåliga ursäkterna och vi bokade om två gånger innan vi faktiskt träffades. Sedan kom hon tillslut hit och vad händer, jo inte så mycket vi har det trevligt. Jag känner att detta är en tjej som jag kan prata med, allt känns avslappnat och skämtsamt. Efter att hon gått så skickas det lite flörtiga sms fyllda med internskämt som vi kommit på under kvällen.

Det går ett par dagar och jag får lust att träffa henne igen, vi hörs av och bestämmer en träff. Allt verkar gå som på räls, men när jag vaknar den morgonen har jag fått ett sms som säger att hon inte kan komma, följt av ännu en dålig ursäkt. Jag fattar faktiskt inte varför det måste vara så svårt att bara säga som det är, vill hon inte komma hit så behöver hon inte. Har hon något annat för sig så får hon gärna delge mig detta. Jag blir bara trött och får lust att säga: suck, suck, suck.  

Har inte hört av henne sedan dess och kanske är det bra, jag vet inte. Är det bara jag som är dum eller måste en tjej vara otroligt naiv för att inte fatta att en kille är lite intresserad om han bjuder hem henne till honom bara out of the blue så att säga. Med detta menar jag då att om hon då förstod, för jag trodde att det var underförstått, varför sa hon inte bara som hon kände? Varför måste man hela tiden leka katt och råtta? Kan vi inte sluta att cirkulera den jävla gröten och bara börja sleva i oss den klumpiga massan? Eller i alla fall lukta på den, kanske ta en smakbit. Allt behöver inte gå fort, men varför måste det stå still?

Jag skulle bara vilja träffa någon som känner sig redo för att vara öppen. Jag skäms inte för att säga att jag vill ha något seriöst. Framför allt är jag bara frustrerad på att det var så länge sedan jag kände några riktiga känslor över huvudtaget, det var år sedan jag var så mycket som små kär och det får mig att känna mig ihålig. Även om så mycket annat var skit under skolåren så hade man alltid känslor för någon, var det nu var för känslor spelar ingen direkt roll. Faktum är att på den tiden levde man livet, ledsen eller glad är båda bättre en tomhet. 

Som vanligt så har jag tänkt alldeles för mycket, kanske måste jag bara ta mer chanser. Nu är dock klockan mycket och herr Lundström skall snart gå och lägga sig.

Trevligt att skriva av sig, sov gott alla och hej då!

Suck…

Jag fick nyligen höra att ett utryck jag använder ofta är ordet ”suck” gärna i följande sammanhang: ”suck liksom” eller ”suck, suck, suck”. Efter detta så har jag självklart börjat tänka på det varje gång jag säger det, ni vet så som man brukar när man blir medveten av något man tidigare gjort omedvetet. Eller precis som när man lär sig ett nytt ord och plötsligt lägger man märket till det över allt. Så varför ordet suck? kanske för att det beskriver allt så himla bra, jag har inte orken att förklara det mer än med en suck… ibland är saker bara suck… helt enkelt.